Ibland skäms jag över mig själv. För att jag är så svennebanan. För att jag faktiskt, peppar peppar, har ett helt okej liv. Lagom snälla föräldrar, syster som jag antagligen älskar innerst inne (och om inte det så gör det kanske inte så mycket, hon ska väl ändå flytta snart), vänner som nog accepterar mig för den jag är (inte för att jag är särskilt speciell på något sätt), inte några enorma kroppskomplex, etc etc. Jag är helt enkelt... Jag är nog ganska lycklig. Inte så att jag studsar omkring på rosa moln hela tiden, men jag är harmonisk (hej hej medelålders, finns det nån annan sextonåring som använder såna ord?). Jag har inga större problem med någonting. Därför skäms jag.
     Om jag nån gång skulle klaga på något. "Jag blir så sur på pappa, han har inte köpt en ny skärm åt oss fast den andra har varit trasig i typ två månader."  Snorunge liksom. När andra kanske har problem med alkoholiserade eller frånvarande föräldrar, eller depressioner, eller.... Ja, vad vet jag? Jag har insett att jag levt så otroligt skyddat under hela mitt liv. Och jag antar att jag ska vara tacksam för det, och tänka mig lite för innan jag öppnar munnen för att gnälla över mina futtiga små problem nästa gång.