"Namnet Markus Krunegård har funnits på allas läppar sedan släppet av soloplattan Markusevangeliet i våras", "Med det hyllade soloalbumet Markusevangeliet har Markus Krunegård visat att han kan leverera", "Markus Krunegård (...) har fått fem grammisnomineringar", "Markus Krunegård är (....) går från klarhet till klarhet".
    Ja, vad ska man säga? Jag började ju lyssna in Jag är en vampyr i augusti, eftersom Markus var förband för Lars Winnerbäck, och jag tyckte den var bra. Väl på konserten tyckte jag han var bra, tills han kom till låten Idioter.
"Idioter, varför finns det inga kvoter?" sjöng han, och min nyfunna Krunegård-entusiasm tvärdog. Jag bara totalhatade den där strofen. Kändes som han bara slängt ihop den för att han tyckte det var ett snyggt rim. Mycket möjligt att det inte var så, men det kändes så för mig och sen dess har jag varit anti-krunegård (undantaget  Jag är en vampyr").
    Men idag när jag satt och bläddrade i media player efter en låt som kunde göra mig på bra humör stannade jag på Markus Krunegård, satte på Jag är en vampyr och lät sedan resten av låtarna gå. Och helt plötsligt så.... Så fastnar jag också. I Markus-träsket. Inte lika djupt som till exempel Hanna, men iallafall. Man ska aldrig säga aldrig! (Men den dagen ni ser mig med Amy Diamond i låtlistan, skjut mig!).