Vaknade imorse med täppt näsa och en hals som ömmade bara jag öppnade munnen. Hm. Synd. Mamma övertalade mig iallafall att gå upp och äta frukost, och när hon en kvart senare dukat fram frukosten ropade hon från undervåningen: "SARA OCH FRIDAAAAA!" Jag överlät svarandet åt Sara, som ropade tillbaka, men mamma verkade ha glömt min hals och ropade en gång till: "FRIDAAAAA!!" Jag lyckades pipa fram nåt litet gurgel som hon eventuellt hörde, och tassade därefter ner för att äta lite.
    Tvärt emot mammas profetia blev jag inte bättre av att äta (hm, jag ser en röd tråd, min mamma tror allt blir bättre av att äta) utan gick upp och la mig igen. Runt kvart i åtta hade resten av familjen åkt och resten av den här dagen har jag tillbringat med dåliga böcker och te.
    Nu ska jag berätta hur det är med mig och te. Jag vill älska te. Jag vill vara en sån där som kryper upp i soffan med en kopp te. Eller sitter och snackar med kompisarna över en kopp te. Eller... Ja, kort sagt, jag vill tycka om te. Men det är bara så ÄCKLIGT! Jag har försökt om och om igen, men jag kan inte tycka om te. Det är bara vidrigt. Min syster frälsades till te-älskarnas skara för ett par år sen, och har sen dess blivit en ordentlig missbrukare. Förra julen nådde det sin topp, när hon fick en kopp stor som en skål och några gram hallonte i lösvikt i julklapp. Jag smakade hallonteet, men det var inte gott. Det luktade lite gott, fast lite för sött, men det var bara äckligt. Jag klagade för Sara och sa att det bara smakade som smaksatt vatten (vilket det ju också är). Då sa hon: "Men vad är saft då?" Då blev jag tyst.
    En annan som försökt te-frälsa mig är min barndomsvän Hanne. Hon fixade te åt mig, med massa socker och mjölk och allt möjligt i. Jag tog lite på en tesked som jag snabbt surplade i mig, sen råkade jag ha omkull koppen och spilla ut resten. Jag tror det var mitt undermedvetna som handlade. Jag är helt enkelt inte gjord för att dricka te.