Ni vet det där galna Johan Palm-fanet som skrek rätt ut och svimmade?
   Jag känner mig lite, lite så nu. Parken spelade på Café 44 ikväll, men alla människor jag tänkt gå med var borta med vinden i olika delar av landet, Till och med Julle, som inte gillar Parken men skulle kunna tänka sig att gå för att vara snäll, var upptagen. Jag åkte inte, syster Sara åkte. En minut i halv tio plingar det till i min telefon. Ett sms från Sara, eller snarare från Saras telefon. "Hej frida, trist att du inte kunde komma. Kom nästa gång! puss / Parken". Får smärre darrningar. Funderar en stund, ringer upp Sara. Hon svarar, och det är massa röster i bakgrunden. Jag frågar om det verkligen var från dom, och hon ropar till någon bakom: "Hon tror inte på mig! Hon tror inte att det var ni!" Och sen får jag prata med Parken. Jag har ingen aning om vad jag sa riktigt, men jag blev darrig och glad och Johan Palm-fan-aktig. Fick prata med syster igen, som gnällde över att de inte hade skivor med sig att sälja, men sa att de skulle fixa signerade skivor åt oss iallafall.
    Nu tror jag att jag ska gå och dö lite grann (och kika på sms:et igen).