And the struggle goes on. I två veckor eller så har vi spacklat och slipat och spacklat och slipat och spacklat och slipat på väggarna.  Dessutom har jag varit sambo med spacklar, slipar, målarpenslar, lister, tidningspapper på golvet, spackelhinkar, maskeringstejp, enorma plastskynken och över allting, ett tunnt dammlager. Det är liksom så jag bor, och kommer fortsätta bo ett tag framåt. Det känns miserabelt nu, men tänk vad fint det blir sen! (fokusera på det positiva!)