Idag åkte jag från skolan vid tolvtiden, hem till Märstas trygga famn och knallade in på vårdcentralen. Jag skulle ta bort mitt födelsemärke på ryggen, som med största säkerhet inte är cancer men som jag med största säkerhet stör mig på och som jag titt som tätt råkar riva upp så det blöder ("Det kom blod ur Pelle!").
   Kvart över ett stack djävulens avkomma, min läkare Johan Thelin (som sekunden innan varit jättesnäll) bedövningssprutan i min rygg. Det kändes inte mycket, bara obehagligt, och det tog lång tid. Redan där började jag ångra mig. När han sen började lägga massa kalla instrument på min rygg (hur säkert känns det att han använder patientens rygg som avlastningsplats för skalpeller?!) och pratade om hur han skulle lägga snittet önskade Frida Jonsson, sjutton år och sex dagar, att mamma hade varit där.
   Det tog inte så lång tid, och det kändes bara lite när han sydde (tre eller fyra stygn). Jag började återfå modet och tänka "Det var ju inte så farligt" när han börjar berätta hur jag ska sköta stygnet. "Inte för mycket fysisk aktivitet och anstränga det, du får ta bort stygnen om två veckor, och dom följande två veckorna måste du tejpa mycket noga, och sen ska du tejpa i två månader till". Jag kommer inte kunna dansa till 100% på en månad! Kanske inte på några månader efter det heller! MERDE!!!!!!!

Nu kommer jag få mitt första ärr.