Alltså. Jag har inte sett Markus röra sig sedan november då jag och Hanna var på p3 live session (i och försig fick jag se honom röra sig ganska mycket då, och kramas lite med honom också). Så jag hade liksom blivit lite lugn. Inte tänkt så mycket på hur fin han är, hur bra han är. Och så kollar jag på Dom kallar oss artister och dör lite. Så jävla fin.


Detta är gulligt.

"Fan, jag måste ha kaffe... Ah men kolla, är det här första klass? Äh fy fan vad flott, tack SVT! Vilken jävla fest, då är det ju internet också! Jävlar vad grymt, vad glad jag blir!"

"Den lyssnade jag på väldigt mycket och bläddrade i massa konstböcker, jag var ett väldigt pretentiöst barn"

"Äh, jag var ju en riktig jävla stridspitt när jag var sex-sju"

"Han berättade för mig att han försökt tatuera kuken..."
"Är det sant?!"
"Ja, han berättade för mig att han skulle göra det, han skulle tatuera en fjäril men det blev bara tre prickar sen svimmade han..."