Jag är så jävla bra på att hålla fast vid saker. Inte slänga den fula tröjan, kanske kan

behöva den någon gång. Spara varenda litet kvitto och biljett, om jag plötsligt skulle få ett brinnande intresse för scrapbooking.

Så kan det också vara med människor. Även fast vår vänskap ligger som ett vårdpaket i en

sjukhussäng, andas på konstgjord väg med respirator, vägrar jag rycka ur sladden.

Det är kanske bara en fas, det har det ju varit så många gånger förut, så måste det ju vara.

Det har varit såhär förut, vi kan komma tillbaka, om vi bara minns hur fint det var förut.

Men varför är det bara jag som minns? Varför är det bara jag som märker och bryr mig om

vår stackars vänskap som ligger under en senapsgul landstingetfilt och rosslar? Du har inte ens skickat ett kort. Och det gör mig så jävla förbannad, men samtidigt vill jag ju inte släppa. För jag kan gå tillbaka, och se en tid när du betydde så jävla mycket för mig. Några år när du var den som hjälpte mig att stå rak i ryggen och le.

Och det värsta är om jag inte vet om det var mitt fel. För att jag var så jävla dum

och blåögd och naiv och levde i min egen lilla värld och vägrade se vad det egentligen var som hände med oss.

Men respiratorn pumpar på. Vi fortsätter ses och höra av oss, väldigt sporadiskt. Och jag

vägrar ens tänka tanken att dra ur sladden, för vi har ju fixat det förut. Visst har vi?



Och jag hatar mig själv för att jag är så jävla patetisk och vägrar släppa och drömmer om gamla tider.