J'ai pas l'moral j'ai pas d'argent
En rätt bra fransk låt. Helt enkelt.
Dance the way I feel
För ett par veckor sen klättrade Charles Haddon i ljusriggarna och lånade Stockes hatt på Arvika. Nu har han hoppat från en radiomast och är död. Innan Ou est le swimmingpool ens släppt sin debut. Tack och hej, det var bra så länge det varade.
Musikorgasm
Sitter med nya hörlurar och lyssnar på Body Talk Pt. II
Det kanske inte låter som en så spännande fredagskväll, men fyfan vad jag är glad.
Det kanske inte låter som en så spännande fredagskväll, men fyfan vad jag är glad.
!!!!!!

Jag orkar inte mer bengans. Tease tease tease. JAG VILL JU HA DEN NU!!! (och jag vill ha den gratis, hehe)
Bengans teasar mig.
Robyn kikade upp ur min inkorg. Har musikcravings.

Den släpps sjätte september. Tre dagar innan yours truly fyller år. Vänner, familj, random människor där ute på the world wide web: köp den till mig.

Den släpps sjätte september. Tre dagar innan yours truly fyller år. Vänner, familj, random människor där ute på the world wide web: köp den till mig.
Allt hon rör vid blir guld.
Det känns ju kanske överflödigt att tipsa om Body Talk Pt. 1, har du missat det har du förmodligen lite för få kromosomer eller nåt. Och här tolkar hon Alicia Keys. Och är såklart bättre än miss Keys själv.
Nu återstår frågan: Vad ska resten av jordens befolkning (inklusive mig själv) göra när dom inser att hur mycket vi än försöker aldrig kommer kunna bli Robyn? För mig lutar det åt harakiri.
Woof Woof
Känner mig lite frän som upptäckte den här innan Påstan-bloggen (fast jag la den här senare...). Snoop är på många sätt en lustig figur.
Låten i början (som också används i True Blood-introt) är Bad Things med Jace Everett.
Hästpojken.
World will travel, oh so quickly.
När jag hör den här låten känns det som att hjärtat sväller och jag ser ett bildspel av fina stunder med fina människor i mitt huvud.
No, I wont, yet
I feel like im under water struggeling to get air
I wanna know how I like plan to make things easier
For everyone but me
Måste verkligen träffa finaste Felicia, nununu.
Can't remember when I last saw you laughing
Christian Bales goes bananas REEEEMIX!
All cred till RevoLucian (JFGI).
Soundtrack är det nya svarta!
De skivor som ligger överst på min lista över skivor-jag-vill-köpa-och-ha-nu-!!!!!-lista är alla tre soundtrack. Etta är såklart 500 days of Summer. Jag har lyssnat på det minst en gång varje dag det här året. Det är helt fantastiskt.
Två är Where the wild things are. Det är musik man ska rymma med, en sen sommarkväll. Och så Chicago. För ibland behöver man låtsas att man lever på det glada 20-talet istället för 10-talet med facebook och twitter och iphone-applikationer överallt.
Två är Where the wild things are. Det är musik man ska rymma med, en sen sommarkväll. Och så Chicago. För ibland behöver man låtsas att man lever på det glada 20-talet istället för 10-talet med facebook och twitter och iphone-applikationer överallt.
And you could have it all.
Idag ramlade jag på en vacker text om en vacker låt. Och när jag läser det, så känner jag hur så mycket stämmer. Den är skriven av Pontus Westberg Ekerljung, och du kan läsa texten i sin helhet här.
Klicka på play och läs texten.
" Jag har aldrig träffat någon människa som hört Johnny Cashs »Hurt« utan att älska den. Precis som jag aldrig har träffat någon som läst Erlend Loes Blåst, sett Amelie från Montmartre eller snubblat över tidernas bästa 49-kronorsskiva Did You Give The World Some Love Today Baby utan att bli tokförälskad.
Och om du mot förmodan har hört Johnny Cash sjunga »Hurt« och inte älskat låten (jag är trots allt fullt medveten om att sådana människor kan finnas någonstans) så vill jag inte veta det. Och jag har antagligen ingen större lust att träffa dig heller.
Att lyssna på »Hurt« är lite som att att ligga naken intill en människa som man har förälskat sig i för kanske två minuter sen och nu insett att det är just det (förälska sig) som man precis har gjort. Det är en känsla som insidan av ens huvud inte är tillräckligt utvecklad för att ta till vara på och tillgodogöra sig fullt ut. Lite som att försöka hälla jättemycket jordgubbskräm genom en alldeles för liten tratt (som antagligen är blå och tar alldeles för lång tid på sig att låta krämen rinna igenom) eller som att försöka få ner ytterligare ett par jeans i en överfull väska, som egentligen är alldeles för liten eftersom flygbolagen har sänkt måtten på tillåtet handbaggage som någon slags säkerhetsåtgärd för att förhindra terrorattacker.
Det går liksom inte att vara kärare eller komma närmre men det är svårt att acceptera eftersom man inte känner sig nära nog. Visst. Det går att pressa huden hårdare mot den andres, andas in lukten djupare. Man kan tänka högt i sitt eget huvud att man tror att man är kär och göra allt för att kapsla in minnet av just den blinkningen då man kom på det. Men det går ändå inte att känna att man tar till sig ögonblicket fullt ut.
På samma sätt går det att dra upp volymen när Johnny Cash sjunger »Hurt«. Det går att sjunga med. Eller sitta tyst och andas meditativt genom näsan om man tror att det fungerar bättre. Men det känns ändå inte som om vare sig känslan eller låten verkligen gör sig själv rättvisa."
Klicka på play och läs texten.
" Jag har aldrig träffat någon människa som hört Johnny Cashs »Hurt« utan att älska den. Precis som jag aldrig har träffat någon som läst Erlend Loes Blåst, sett Amelie från Montmartre eller snubblat över tidernas bästa 49-kronorsskiva Did You Give The World Some Love Today Baby utan att bli tokförälskad.
Och om du mot förmodan har hört Johnny Cash sjunga »Hurt« och inte älskat låten (jag är trots allt fullt medveten om att sådana människor kan finnas någonstans) så vill jag inte veta det. Och jag har antagligen ingen större lust att träffa dig heller.
Att lyssna på »Hurt« är lite som att att ligga naken intill en människa som man har förälskat sig i för kanske två minuter sen och nu insett att det är just det (förälska sig) som man precis har gjort. Det är en känsla som insidan av ens huvud inte är tillräckligt utvecklad för att ta till vara på och tillgodogöra sig fullt ut. Lite som att försöka hälla jättemycket jordgubbskräm genom en alldeles för liten tratt (som antagligen är blå och tar alldeles för lång tid på sig att låta krämen rinna igenom) eller som att försöka få ner ytterligare ett par jeans i en överfull väska, som egentligen är alldeles för liten eftersom flygbolagen har sänkt måtten på tillåtet handbaggage som någon slags säkerhetsåtgärd för att förhindra terrorattacker.
Det går liksom inte att vara kärare eller komma närmre men det är svårt att acceptera eftersom man inte känner sig nära nog. Visst. Det går att pressa huden hårdare mot den andres, andas in lukten djupare. Man kan tänka högt i sitt eget huvud att man tror att man är kär och göra allt för att kapsla in minnet av just den blinkningen då man kom på det. Men det går ändå inte att känna att man tar till sig ögonblicket fullt ut.
På samma sätt går det att dra upp volymen när Johnny Cash sjunger »Hurt«. Det går att sjunga med. Eller sitta tyst och andas meditativt genom näsan om man tror att det fungerar bättre. Men det känns ändå inte som om vare sig känslan eller låten verkligen gör sig själv rättvisa."
58 minuter av lycka
Det är helt otroligt. Senaste veckan har jag lyssnat på soundtracket till 500 days of Summer. Konstant. Ibland tänker jag; nä, nu får jag fan ta och ge mig, kanske skulle lyssna lite på JJ, eller Lykke li eller nåt. Men jag återvänder direkt till 500 days of Summer. Tack Hanna.
Imorgon ska jag se den. Har haft den på datorn i ett par dagar, men har hållt på den, sugit på karamellen så att säga. Snart så.
Imorgon ska jag se den. Har haft den på datorn i ett par dagar, men har hållt på den, sugit på karamellen så att säga. Snart så.
Mixtapes
Jag har hittat en ny musikgenre på youtube. Mashups. Man tar två eller flera artister, helst så olika genrer som möjligt, och mixar ihop deras låtar. Det är... Spännande.
Nirvana & Run DMC
Red Hot Chili Peppers & Lil'Wayne
Coldplay & Jay-Z
Jag säger inte att alla är bra, men det är.. intressant.
Nirvana & Run DMC
Red Hot Chili Peppers & Lil'Wayne
Coldplay & Jay-Z
Jag säger inte att alla är bra, men det är.. intressant.
Prinsen av Peking

Vi träffade Markus Krunegård. Vi gjorde blood, Hanna är skitfarlig och jag är jävligt jävligt lycklig.
För att det är precis så här precis nu.
Tired of impressing, tired of proving
Myself to people that I tought already knew me
Tired of nights with none of us sleeping
I'm tired in the mornings, tired in the evenings
Tired of impressing, tired of proving
Myself to people that I tought already knew me
Tired of showing off, tired of trying
Nothing's for sure and nothing's for granted
Tired of taking back instead of having
Tired of giving with you never sharing
Tired of coming home after working
To an empty house with no one to talk to
Tired of nights with none of that sleeping
I'm tired in the mornings tired, in the evenings
Tired of telling myself "you can do it"
Talking to myself just as if I knew things
Tired of spending time with my cellphone
And messages you sent me ages ago
Nostalgia strikes with strange powers
Step by step and hour by hour
Things I used to know ain't easy no more
Step by step is how I go on
I try to remember how I thought
How I did when I was on top of things
Relieved to see another morning sun
Day by day is how I go on
Night by night they come to me
The demons to remind me of great grief
Of how I earned all this
Of how the reason to all this is me, me, me
Even if I never disagree
Sometimes it's more than I can take
And I break and I break and I fall apart
After night comes light then another night
It starts again, the poisoning of my mind
It starts again, the slowing of time
The ease of things just happening
It's gone, gone, gone
It's never been more gone
Giving up, giving up, really giving up
Could stop all this but I can't
No matter how many you tell me
No matter how hard you try to convince me
I can't stop, I can't stop, I can't stop, I can't
Oh tears, tears, tears, more worthless tears
They do nothing but tear down what I've built
I've always seen the end of all bad things
But this time is the first time
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
But I can't!
Örongodis (kladdigt?)
Annika Norlin och Anna Järvinen tolkar Kleerup och Robyns Every Heartbeat. Detta, mina damer och herrar, är fin musik.